tankarkringoss

Jag förbannar de låtarna som river upp gamla sår och rör om i ens goda värld.

Det är som att varje ord rör sig från örats hinna rakt ut i ådrorna och till slut når de även hjärtat.

Jag hatar att fastna i den ensamheten som kommer med de glömda känslor.

Jag hatar omställningen lycka - obehag som infinner sig.

Men tro inte att jag önskar något tillbaka, jag är en egen människa utan dig, och det säger allt.

 

Jag trodde aldrig att dagen skulle komma då jag skulle börja känna det jag gör idag.

Att jag skulle komma till insikt om att jag mår bättre utan dig.

Det är nästintill overkligt. 

För ungefär ett år sen ville jag hellre dö än att leva utan dig. 

Det var precis innan min operation, och jag var sjuk.

Jag drack mig full och tog tabletter, fick åka ambulans till Karolinska,

någonstans bland sirenernas tjut började min resa mot ett lyckligare liv.

Ibland undrar jag om jag försöker skylla mer på min sjukdom för att ta bort bilden av dig som en hemsk person. Egentligen går det inte att förneka eller förenkla.. 

Min vän sa att jag talar om mina erfarenhet på ett starkt vis idag.

Mycket händer på ett år. Jag är inte längre flickan som skulle ta sitt liv för dig.

Inte ens sätta dig före mig. Idag är jag stark, starkare än någonsin. 

Jag vill inte längre må dåligt, och varför ska jag göra det när jag har möjligheten att välja ett liv utan dig?

Vi utsätts för prövningar genom hela livet.

Den här gången är det dags att jag tar det som det
kommer istället för att överanalysera det.

Om det inte blir just som jag vill i den här situationen -

så finns det en anledning till att det inte blir som jag vill.

Jag längtar tills den dagen då jag kan blicka

tillbaka på mitt liv och inse att allt detta var så fel.

Jag vet egentligen inte hur jag någonsin ska förklara vad jag känner för dig. Jag hyser inga kärlekskänslor längre för dig, men av tiden vi har varit vi så har mina ansvarskänslor växt fram och därför har jag svårt för att inte hjälpa dig. Jag tycker synd om dig. Jag vill inte att du ska må dåligt. Lika så om det skulle vara en annan nära. Jag är för snäll, hela mitt hjärta är för snällt. Inte ens unna mig själv min egen lycka kan jag göra, utan att få dåligt samvete. Åh så jag undrar, vad nästa steg för mig är.

Tiden får fort men vi har inte bråttom.

Varför ska man må dåligt över beslut som egentligen

alltid kommer att gå att ändra på?

Denna här klumpen i magen behöver tid och uppmuntran.

Man ska inte må dåligt över att man sätter sig själv främst,

det är för min skull, bara min!

Nu är det dags för mig att göra ett val.

Ett sista beslut.

Klippa alla band, och ta farväl.

Inget mer du och jag.

Inga känslor.

Ingeting.

Det tjänar inget till att dröja kvar mer
Vid det som hänt igår
Det tjänar inget till att söka svar mer
Grubbel läker inga sår
När solen äntrar horisonten igen
Har jag lämnat ditt hus för längesen
Det är dej jag ser när jag söker mej en vän
Ta det kallt, det är allt

Det tjänar inget till att tända ljus nu
Dom ljus du kanske har
Jag ser inte fönstren i ditt hus nu
Jag går på fel trottoar
Jag famlar i mörker på min jordiska färd
Där kärlek är en ynnest som ingenting är värd
Du sträckte ut din hand, vad jag fick var din flärd
Men ta det kallt, det är allt

Du har inget för att ropa mej tillbaks nu
Jag vet nog vad du vill
Du har inget för att vara mej till lags nu
Jag kan din vals utantill
Du säjer att man måste tala ut och vara sann
Det borde du ha tänkt på innan chansen försvann
Men du och jag har aldrig kunnat tala med varann
Så ta det kallt, det är allt

Jag går den långa mödosamma vägen
Mellan villor och skäl
Som Akilles enligt gammal sägen
Med en pil i min häl
Från din horisont har du knappast handlat fel
Din kärlek var sårad, du trodde min var hel
Du drog mej in i leken och satte mej ur spel
Ta det kallt, det är allt

There's so many different worlds
So many different suns
And we have just one world
But we live in different ones

Det sägs att ett misstag bara är ett misstag om man lär sig något från det.

Vad du gjort mot mig och alla andra du skadat vet jag inte vad man kallar det.

Du kallar dig själv monster.

Jag behöver inte förlåta dig.

Jag behöver enbart acceptera det förflutna och inte älta.

Att kunna finna ro i allt detta är min befrielse

och med denna insikt vet jag att jag kan gå långt.

Acceptansen är mitt vilorum.

 

 

 

 

Jag tror dina rödsprängda ögon, när du säger att du älskar mig mest i världen.

Jag känner din ångest genom att bara känna din vindpust snudda min arm.

Den här gången är det äkta. Det blöta obehagliga täcket ligger över oss och

ingen kan dra det undan. Jag vill inte dra det undan.

Jag kommer envist alltid att älska dig, trots alla de gånger jag fått

plocka upp mitt hjärta från marken som legat där i tusentals bitar.

Men hur mycket jag än älskar dig.

- så älskar jag mig själv mer.

 

I musikens vibrationer, i dess ljudvågor som strömmar ur högtalarna lever du vidare i mitt liv. I min kropp.

Omedvetande om hur du fortfarande berör mig, i mina pulserande ådror.

När allt är overkligt, när visionen är det enda som fastnar på näthinnan.

Vill jag minnas? Jag vill inte, men jag vill uppleva. Återskapa känslorna.

Uppleva allt återigen, utan dig, bara för att få känna - att jag lever utan dig.

 

 

 

Du har dragen jag tänder på, en snygg kropp

och vackert ansikte.

Jag tittade på dig och såg min man.

Min framtida man och mitt hjärta slog extra

hårt då jag tittade på dig.

Nu ser jag bara en snygg kille, en som inte får

min hjärta att slå en extra gång..

Förut kände jag, jag visste att det var rätt. Bara jag tittade på dig..

Nu är det likgiltigt, som aldrig förr.

Vi har kommit till att bråka och skjuta bort varandra.

Är det bara en fas, eller är det på riktigt den här gången?

Jag börjar känna att vi kanske inte är rätt för varandra trots allt.

Man ska inte behöva brottas med miljoner hjärnspöken för att överleva en natt.

- Om jag kniper ögonen extra hårt och tänker goda tänker extra mycket, då kanske det känns lättare.

Men de vinner alltid, och jag har insett att något måste göras åt det.

I ett års tid har jag gått runt och inombords dött lite för varje dag som går.

Jag är inte en glad flicka längre, ingen som mår bra eller som känner sig älskad.

Utåt sett är jag det, men i min kropp skriker en instängd och förstörd flicka.

Så nu tar jag hjälp, för jag klarar inte det här själv.

Kognitiv beteendeterapi heter det, I wish me luck.

Jag på dig.

Du på mig.

Om inte det är löfte,

ett bevis på din kärlek,

vad är det då?