tankarkringoss

Nu är det dags för mig att göra ett val.

Ett sista beslut.

Klippa alla band, och ta farväl.

Inget mer du och jag.

Inga känslor.

Ingeting.

Det tjänar inget till att dröja kvar mer
Vid det som hänt igår
Det tjänar inget till att söka svar mer
Grubbel läker inga sår
När solen äntrar horisonten igen
Har jag lämnat ditt hus för längesen
Det är dej jag ser när jag söker mej en vän
Ta det kallt, det är allt

Det tjänar inget till att tända ljus nu
Dom ljus du kanske har
Jag ser inte fönstren i ditt hus nu
Jag går på fel trottoar
Jag famlar i mörker på min jordiska färd
Där kärlek är en ynnest som ingenting är värd
Du sträckte ut din hand, vad jag fick var din flärd
Men ta det kallt, det är allt

Du har inget för att ropa mej tillbaks nu
Jag vet nog vad du vill
Du har inget för att vara mej till lags nu
Jag kan din vals utantill
Du säjer att man måste tala ut och vara sann
Det borde du ha tänkt på innan chansen försvann
Men du och jag har aldrig kunnat tala med varann
Så ta det kallt, det är allt

Jag går den långa mödosamma vägen
Mellan villor och skäl
Som Akilles enligt gammal sägen
Med en pil i min häl
Från din horisont har du knappast handlat fel
Din kärlek var sårad, du trodde min var hel
Du drog mej in i leken och satte mej ur spel
Ta det kallt, det är allt

There's so many different worlds
So many different suns
And we have just one world
But we live in different ones

Det sägs att ett misstag bara är ett misstag om man lär sig något från det.

Vad du gjort mot mig och alla andra du skadat vet jag inte vad man kallar det.

Du kallar dig själv monster.

Jag behöver inte förlåta dig.

Jag behöver enbart acceptera det förflutna och inte älta.

Att kunna finna ro i allt detta är min befrielse

och med denna insikt vet jag att jag kan gå långt.

Acceptansen är mitt vilorum.

 

 

 

 

Jag tror dina rödsprängda ögon, när du säger att du älskar mig mest i världen.

Jag känner din ångest genom att bara känna din vindpust snudda min arm.

Den här gången är det äkta. Det blöta obehagliga täcket ligger över oss och

ingen kan dra det undan. Jag vill inte dra det undan.

Jag kommer envist alltid att älska dig, trots alla de gånger jag fått

plocka upp mitt hjärta från marken som legat där i tusentals bitar.

Men hur mycket jag än älskar dig.

- så älskar jag mig själv mer.

 

I musikens vibrationer, i dess ljudvågor som strömmar ur högtalarna lever du vidare i mitt liv. I min kropp.

Omedvetande om hur du fortfarande berör mig, i mina pulserande ådror.

När allt är overkligt, när visionen är det enda som fastnar på näthinnan.

Vill jag minnas? Jag vill inte, men jag vill uppleva. Återskapa känslorna.

Uppleva allt återigen, utan dig, bara för att få känna - att jag lever utan dig.