tankarkringoss

I am a highwayman, on the road again
Me and my guitar, and my rambling band 

Staring at the road, standing in the blow
Carrying my load 'cause I know I'm gonna go my way
Look up to the sky, cities flying by
I don't wanna lie cause I'm pretty sure I'm gonna die one day 

So I say the road leads back to thee
It always leads back to thee
How can I show my love so you will open your arms to me 

So please won't you tell me where the road will end
Got me a bottle as my only friend 

Standing in the rain, dealing with the pain
Everything's the same and it doesn't really matter what I say
Picking up the phone, come to take you home
You will say no doubts, the reality of today 

Busting my thoughts fly back to thee
They always fly back to thee
Please won't you understand that without you by my side there's no me

So will you ever love me again, only time will tell
I'm in a hurry, cause they're waiting down in hell 

And no matter what I say say or do
The road lead back to you…

Jag vill resa med dig. Jag känner att det är det som krävs för att jag ska vara avslappnad.. Här hemma är jag trygg men jag vill inte ut bland folk med dig, inte sådär på riktigt. Inte sådär, bland folk jag känner. Fast jag saknar att strosa runt med dig, hålla din hand bland folkmassor och slappna av. Jag saknar en okomplicerad känsla av att ha din hand i min. Vi skulle behöva några fria dagar du och jag. I london kanske, där var vi en gång du och jag. Promenerade längs Oxford Street, shoppade på primemark och drack frappuccino på starbucks. Det kan vi göra om. Jag vill ha dig bredvid mig, titta upp på dig och inte känna några bekymmer.

Är det inte konstigt att det kan göra så ont som det kan göra att bli sårad. När når man till exempel klimax av att plåga hjärtat? Jag kunde aldrig ens fantisera om hur ont det kunde göra att bli så fruktansvärt sårad. Jag tänkte alltid att om något skulle hända, så tror inte jag att jag skulle bli så ledsen. Jag såg aldrig det som något hot. Jag har alltid trott att min smärtgräns var ganska tolerant men tji fick jag.. Jag har sett mig själv som en stark och tålig person, och otrohet har för mig varit noll tolerans. Jag har lärt mig en sak, man kan ändra uppfattning om saker och ting. "En gång otrogen alltid otrogen", är det något som jag alltid haft i åtanke och som jag innerligt trott på. Sen min första pojkvän har jag haft det som en guidelinje för mig själv, och lyft mig som person med den vetskapen av att jag aldrig skulle tolerera att bli uttnyttjad. När man inser att man inte längre tror på ens egna åsikt, är det lätt att man tappar fotfästet ett tag. För här sitter jag idag, i hans soffa. Hos Han som sårad mig som jag aldrig blivit sårad förut, med hopp om en ny början och en tro på en ny människa och kärlek. Meningen med att göra misstag i livet är att du ska lära dig något. Det är mening att du ska hitta dig själv, och det är inte fel att ändra på vad man tycker. Det handlar också om att man måste finna en distans till sina egna, och andras, handlingar, åsikter och tankar. Man får tycka vad man vill, och inte vara rädd för att tycka fel, för visst är det skönt att alla är olika! Det jag lärt mig och kan säga idag är att personer kan förändras. Det här som hände oss, har gjort Honom till en bättre människa och han har bevisat att han vill mer än vad han någonsin gjort. Jag har ändrat uppfattning om att man inte kan förändras, och gett mig och Honom en ny chans.

En man påstod att alla kvinnor egentligen är nöjda med sina kärleksliv.

Jag ville ha en riktigt gentleman.
En sån öppnar dörrar och drar ut stolen.
Jag ville ha en spontan och galen kille,
En som kan överraska mig med en resa.
Jag önskade att min kille kunde vara översocial så som jag är.
En som står i centrum och charmar både tjejer och killar.
Jag ville ha en mogen och ansvarsfull man.
En som planerar och håller i trådarna.
Jag ville ha en engagerad kille som tog ansvar för hemmet.
En som ställer sig och lagar mat direkt när han kommer hem.

Innan jag lämnade dig, klagade jag.
Jag hade mycket att säga om allt och egentligen ingeting.
Jag tjatade på allt du gjorde fel, eller gjorde på ditt sätt.
För mig var det ju fel.
Jag ursäktade ditt beteende för folk när vi var ute.
Jag klagade över dig till min vänner och familj.
Men vad hände när jag lämnade dig?
Allt som jag någonsin önskat att du hade,
det ville jag inte ha längre.
Jag hittade en kille som var allt du inte var,
men det var inte det jag ville ha längre.
Hur han höll min i handen var fel.
Hans hand var inte lika stor som din.
Hans kyssar smakade inte..
Jag njöt inte av att kyssas så som jag gör med dig.
Han höll inte om mig på rätt sätt.
Jag kände mig inte liten i hans armar.
Han satte på konstig musik och ville inte höra Lars Winnerbäck.
Jag kände ingen kärlek för musik från hans sida.
Allt som jag någonsin önskat från dig ville jag inte ha.

Det kanske därför allting känns rätt idag,
egentligen är allt som förut,
och ingeting har förändrats?

Vi låg i sängen som vilken dag som helst. Jag hade min laptop i knät  och låg lutad mot väggen, medans du låg på mage och tittade på mig.

Jag tycker om dig så hilma mycket, sa du med vår interna röst.
En sån där bebisliknande töntig fast som man kan prata med med den man tycker om.
- Du säger jämt det till mig, alltså menar du ens det eller säger du bara det ibland när du inte har annat att säga, svarade jag bryskt dig.

Du ställde dig upp och lämnade mig kvar i sängen. Jag fortsatte hålla på med min dator, gjorde säkert inget speciellt. Facebook eller kollade youtube, och jag var dum. Ibland kan jag vara sådär elak mot dig. Förlåt det är inte meningen. Men för det du gjort mot mig, kan ge mig konstiga tankar som jag bara måste bli av med. Och att vara dum mot dig ibland kan nog stärka mitt självförtroende, det är inte på rätt sätt, jag vet det. Men herregud vad du får stå ut med mig, och jag har nog aldrig tänkt på det så mycket som jag gör nu...

När jag öppnar mina dokument på min dator finns det en del bilder på Killen jag träffade efter dig. Jag har inte raderat dem. Jag glömmer alltid bort att göra det, och nu när jag har tillfället i akt så gör jag det ändå inte. Jag vet inte alls varför jag inte bara kan ta bort dem... Det känns som att jag nästan vill ha de kvar bara för att du ska hitta de och bli sårad. Ibland kan jag önska att du också fick må dåligt, jag kan vilja skrika ut allt jag gjort under min singeltid bara för att du också ska vara ledsen. Det låter hemskt att önska någon annan smärta, men jag vill egentligen bara att du ska känna vad jag känner..

Hur kan känslor fungera som de gör? Man kan ha perioder då man känner att man är kung över världen och andra dagar kan man ligga i fosterställning och kippa efter andan. Vad är det som gör att man känner olika vissa dagar? Det finns nog inget vettigt svar på det utan man får helt enkelt bara ta de dagarna som de kommer. En morot är i alla fall att det kommer bli bättre när man har det som värst.

Jag har tidigare skrivit om att det bara finns en jag, och att du aldrig kommer hitta någon som är så bra för dig. Idag när du stod i köket skrattade jag för mig själv och tänkte, det finns ingen annan så bra för mig heller. Var kan jag hitta en kille som går ut naken från duschen för att lufttorka? Eller ännu bättre, var kan jag hitta en kille som ställer sig naken och diskar medans han lufttorkar? Du är unik på alla olika sätt, och jag glömmer bort det emellanåt. Det är inte rättvist att jag ofta kastar skit på dig när du faktiskt är underbar också. Men det hör till läkeprocessen och jag är oerhört tacksam för ditt tålamod.

Jag tror inte det finns en till utav dig där ute.

Han som ber mig rynka på näsan för att han tycker jag är söt då.
Han som tar bilder på mig när jag sover för att jag ser rolig ut.
Han som är stora skeden varje natt.
Han som delar med sig om alla nyheter han läser varje dag.
Han som skär grönsaker på sitt egna sätt.
Han som alltid vill duscha med mig.
Han som betalar för allt.
Han som mer än gärna försörjer mig.
Han som skojjar och busar med mig jämt.
Han som skrattar åt mig när jag är virrig.
Han som masserar min kropp när jag behöver det.
Han som alltid hämtar mig när, var och hur som helst.
Han som sätter på en låt och säger 'den här är till dig'.
Han som drar mig tills sig för att sätta mig i sitt knä.
Han som skäller på mig när mina kläder ligger på golvet.
Han som köper en blomma för att han vet att jag tycker om det.
Han som trycker upp mina kinder med händer och kysser mig.
Han som kysser mig i pannan när jag ligger över honom.
Han som älskar min rumpa, mina bröst, hela mig.
Han som älskar, älskar, älskar så oerhört mycket.

Jag ser jätterolig ut i håret. Det är så tovigt att jag inte ens kan få igenom fingrarna om jag försöker. Det är överdrivet stora tover och jag får ont i magen när jag tänker på att borsta ut dem. Vet ni varför mitt hår är som det är? Jo för att igår när vi låg i sängen så sprutade han läsk med munnen i hela mitt hår! Igår var det roligt, idag är det inte kul..

Men vadå är ni tillsammans igen, frågade hon mig.
- Nej alltså nej vi är inte tillsammans, nej det är vi inte..., svarade jag.

Vi kysser varandra ömt.
Vi sover tillsammans varje natt.
Vi pussas minst fem gånger varje timme.
Vi lagar och äter mat tillsammans.
Vi tvålar in varandra och duschar ihop.
Vi älskar morgon, dag och natt.
Vi myser till en film.
Vi omfamnar varandra när vi kan.
Vi skrattar när vi stöter ihop i det lilla köket.
Vi håller hand när vi går ute.
Vi tittar på varandra och ler.
Vi storhandlar tillsammans och minns den tiden vi bodde ihop.
Vi ser djupt in i varandras ögon när du ligger över mig.

För det så är vi inte tillsammans
För dig så är jag din
I mitt hjärta är du min
I min hjärna är du fri
I min hjärna är jag min
Min hjärna skyddar mitt hjärta
från att bli skadat och förstört igen

Samtidigt som jag önskar att kärleken kom med en instruktionsbok så är jag nöjd med att den inte gör det. Det skulle kännas tryggt att ha en instruktionsmanual till hands om man verkligen behövde en, fast det skulle ta död på all spänning och ovetande om framtiden som skulle komma. Men tänk vilken jäkla snuttefilt att ha en försäkring om att allting skulle lösa sig. Tillbaka till verkligheten och vad som komma skall, ingen vet.

Med risk för att låta som en hycklare nu, så är det viktigt att du gör allt du någonsin känner för din egna skull. Om du vill flytta till andra sidan jorden med den du älskar, gör det. Vill ni flytta ihop, eller skaffa barn, gör det. Låt inte rädsla hindra! Jag tror på kärleken mer än någon annan och oavsett om det är med din pojkvän, familj, eller vänner så ska man alltid göra det som känns rätt. Jag vill inte vakna upp och vara 40 år gammal och se tillbaka på mina tidigare år och ångra allt jag inte gjorde. Därför menar jag, gör allt du vill göra för din egna skull om det så är ligga hemma i soffan med din pojkvän och äta ostbågar eller resa jorden runt med en vän spelar ingen roll!

[Blair waskes up and slapps Chuck's arm]
Chuck Bass: Ow!
Blair Waldorf: Who, what, where, when, why?
Chuck Bass: We were up late plotting against Georgina, we must have dozed off.
Blair Waldorf: And you were on the floor.
Chuck Bass: I didn't want to hurt my back.
Blair Waldorf: Why? It's not like you do anything athletic.
Chuck Bass: Well that's not entirely true now is it?
Blair Waldorf: Fine, nothing that requires you moving your scarf.
Chuck Bass: It was one time, it was chilly.
Blair Waldorf: Enough about the past, before you landed in my bed we actually landed on a good idea.
Chuck Bass: Well I trust you can take it from here, I have a best man's speech to write and no time to write it.
Blair Waldorf: Don't worry, I can be bitch enough for both of us.
Chuck Bass: I still have the scars on my back to prove it.
[Blairs starts pushing him out the door]
Chuck Bass: You know, they say that you love something you should set it free.
Blair Waldorf: Uh! They say if you hate something you should slam the door in its face.
Chuck Bass: I love it when you talk dirty Blair. 

Jag blir genuint ledsen när jag tänker på alla tjejer som sitter hemma och är ledsna och besvikna på den de älskar. Jag blir oerhört ledsen när jag tänker på alla som fått deras hjärtan krossade i tusen bitar, plockat upp delarna och fått det krossat igen. Det är lätt för en person som aldrig varit kär, eller haft ett riktigt förhållande att säga till en som är sårad att dumpa aset som gjort det. För allt man någonsin önskar när man älskar en kille är att det ska lösa sig på något sätt. Att göra slut brukar vara det sista man tänker på, och om man funderar på att göra slut trots att man älskar honom så brukar det ändå sluta med att man sitter och hoppas på det bästa istället. Jag minns när jag var som deppigast, och då mitt hjärta smärtade som mest önskade att jag skulle sluta älska, önskade det mer än allt annat. Jag visste att om jag bara kunde få tillbaka mitt hjärta så skulle jag klara mig! Men du hade mitt hjärta under hela tiden som jag bedrövad. Det gjorde det svårt att gång på gång försöka ge bort det till någon annan när jag visste att det fortfarande tillhörde dig..

Jag vet inte om vi är ovanliga eller bara mänskliga när det gäller att bråka. Vi kan i princip hata varandra, skrikit, slagits och spottat på varandra men ändå kan vi inte hålla oss ifrån varandra. Igår låg vi i sängen och diskuterade en sak, det slutade med att vi var jättearga. Du satte sig vid datorn och jag låtsades vara jätteglad medans jag tittade på scrubcs. I en timme ungefär var vi griniga på varandra och klockan började bli mycket. Du kom till slut och la dig bredvid mig i sängen, jag drog till mig täcket för att visa att jag inte ville dela med mig. Att vi ska vara så stolta ibland.. Jag hörde dig sucka från din sida av sängen, och jag drog hårt i min kant av täcket. I ca två timmar låg vi båda och vred oss.. Tills jag vände mig mot dig, klappade dig över huvudet, drog fingrarna genom ditt hår och kysste dig över pannan. Snabbt kysste du mig och jag kysste tillbaka. Vi tog varandra i händerna, och somnade in på sekunder. Vi är så oerhört knäppa när det gäller att somna osams, det är nästintill omöjligt att göra det! Så många gånger jag försökt och tänkt att det kan vara skönt att bara somna ifrån allt tjaffs, men nej vi måste ligga och kramas eller känna att det känns bra för att kunna slappna av och somna på riktigt. Vi är nog bara mänskliga.

Jag vet att ni är några få som läser. Jag undrar om ni skulle kunna ge mig lite feedback på ett utdrag eller på inledningen från vad jag hoppas kanske kan bli en bok. Ja jag önskar verkligen att den drömmen skulle kunna gå i uppfyllelse men jag vet inte alls. Just nu skriver jag bara ur mig och låter känslorna flöda, vet inte riktigt vad det blir för struktur på det hela. Boken handlar om kärlek, och mig och mitt förhållande till Honom. Ni får gärna vara anonyma ni med om ni vill, men jag blir jätteglad om ni skriver en rad eller två om min text.

---

Inledning

Om någon kunde vrida tillbaka tiden och låta dig göra om allt, hade du tagit den chansen eller låtit bli?

 

Vi träffades första gången, den allra första gången en sommardag som jag knappt minns idag för att vi skapat så många andra minnen. Det jag minns är i alla fall att jag alltid tyckt ditt utseende lockat mig. Jag har alltid tittat på dig och njutit en del inombors. Det är svårt att förklara vår relation för andra, som inte vet hur det är där du kommer ifrån. Du bor inte i stan, eller inte i huvudstaden kanske man ska säga. Eller inte i någon stor stad överhuvudtaget ska man nog säga, du bor på vad vi Stockholmare skulle kalla landet. Där ett ex kan vara någons nya flirt, där någons ligg kan vara din blivande flickvän, där rykten, drama, tragedier och sorg är något att gotta sig i och självrespekt, respekt för andras privatliv och andra medmänniskor verkar främmande.  Din hemlighet är deras nyhet!

 

Vi, du och jag var något som jag inte var van vid. Du tog in mig i en värld som jag aldrig upplevt förut. Det var som om du introducerade big brother in real life. Jag vet att vi var unga, men andra hade det nog lättare. Förutom att jag var ung, känslig och förvirrad så gjorde du mig kär samtidigt som jag slogs mot allt annat som man gör som ung. Jag kom från ett oerhört tryggt förhållande, där jag var världen och tilliten stark som sten. Jag var ung där med, men det jag kallat i mitt tidigare förhållande för problem, skulle jag snabbt ångra.

 

Vi människor har sen vi var små blivit matade med information från alla olika håll, media, skola, föräldrar och vänner och jag kan minnas tre saker jag lärt mig så långt bak jag kan minnas. 1. Tiden går fort, fortare ju äldre man blir. 2. Man ska bråka med någon i sin egna storlek. 3. Kärlek gör ont. När jag var tillsammans med min första pojkvän, den trygga killen, han jag skrev om tidigare.. Det gjorde inte ont. Inte ens lite, inte ens ibland. Men kär var jag ändå, vi skrattade så som par skulle, vi höll om varandra som par skulle och älskade som par skulle. Vi trivdes i varandras sällskap och var mer än bara ett kärlekspar, vi var från två olika världar och bästa vänner. Han var punk och spelade i ett band, jag var mer den vanliga tjejen som punkarna kollade snett på på spelningarna. Men de som känner mig vet bättre. Jag är en tjej som gillar alla, jag ger alla en ärlig chans att få göra ett gott intryck, försöker så gott jag kan att inte döma någon förrän man visat en personlighet. Jag gillade på ett sätt ändå alltid den uppmärksamheten jag fick av att vara tillsammans med en punkare. Jag gillade att visa de människor med fördomar att de hade fel, att jag var mer än ett fint yttre skal.

Fick en kommentar av en anonym tjej och som frågade om min mejl. Hon kände igen sig i mina berättelser och ville kontakta mig. Jag blir jätteglad samtidigt som jag blir ledsen av att få veta att någon annan också mår dåligt. Men så är det ju, och vi måste hålla ihop så gott vi kan!

[email protected]

Ställ gärna frågor, berätta om era erfarenheter om glada och tråkiga kärlekshändelser. Berätta allt! Jag vill mer än gärna höra, och publicera era historier om ni tillåter det. Va anonyma om ni vill, men skriv, lätta på hjärtat.

Jag tycker att du borde göra en lista med för och nackdelar med Honom, sa kvinnan på ungdomsmottagningen till mig. Det hade jag gjort tidigare, under den tiden som vi inte var ihop. Den listan med nackdelar var som min styrka på ett litet papper. Alla de dåliga sidorna hos dig gottade jag mig i när jag mådde som sämst. Alla de sakerna påminde mig om att jag inte förlorade någon speciell person. Jag hade den listan på förstasidan i min kalender, för att inte glömma att jag var värd någon mycket bättre. Men som sagt, hon bad mig göra en lista idag för att göra det lättare för mig att bestämma mig för om jag vill eller inte. Idag ser den listan inte alls ut som för några månader sen. För du har visat mig att du har förändrats, du har tagit fram sidor som du gömt långt inne. Bättre sent än aldrig. Men det som gör mig osäker är ju om det är bestående egenskaper eller om du bara tagit fram det nu för att få mig tillbaka. Jag hoppas att du förändrats..

FÖRE

• Självisk
• Omogen
• Snål
• Otrogen
• Känslokall
• Osocial
• Oförstående
• Hemlighetsfull
• Kan inte laga mat
• Otacksam
• Ouppfostrad

EFTER

• Kan inte laga mat
• Osocial

och sen kan jag inte hålla med om det jag tyckt tidigare.. ALLT jag någonsin tyckt tidigare har han motbevisat idag. Det är en sån skillnad, så jag knappt hänger med.

Jag beundrar den som vågar släppa taget. Det är ingen lätt sak att lämna den som man delat liv med under en längre period. När man har ett långt förhållande med en person så hinner man samla många minnen, man hinner växa tillsammans och mogna ihop. Man hjälper varandra att finna sig själva.. Men ibland så kanske det är fel även om man delat mycket bra och jag beundrar de som vågar släppa taget. Det är inte lätt men det är förmodligen rätt om man bestämmer sig för att inte vilja mer. Jag tror att felet jag gjorde var att försöka ersätta dig med en annan kille. Jag kysste en annans läppar och kände en annan smak, blev rädd och kysstes medan tårarna brände bakom ögonlocken. Det är väl självklart att det känns så, om man utsätter sig för det när man precis gjort slut med en man delat sitt liv med i tre år! Allt jag gjort under de tre åren hade jag gjort med dig, man är ju dum om man inte förstår att det känns fel när man byter ut den personen. Men jag lurade mig själv att jag mådde mycket bättre än vad jag gjorde. Jag inbillade mig att mina känslor för dig var borta. Om man säger såhär, jag förnekade att jag var ledsen och försökte göra allt för att utåt visa att jag var lycklig. Men alltid blev jag påminnd.. Nu förstår jag, att jag skulle gett det tid. Jag skulle ha gett MIG tid att må helvete och sen bygga upp allting SJÄLV och inte låtit någon annan kille försöka komma in i mitt liv och försöka göra det bättre på det sättet. Mina vänner kallade honom en rebounder, jag kallade honom en ny kärlek. Jag ljög för mig själv, fast för mig var han ändå ingen rebounder. Det som gör mig arg idag är att jag kanske hade mått mycket bättre idag om jag gjort det rätt från början. Men det är ju såhär livet fungerar, man lever sitt liv och gör misstag, och man ska lära sig från dem.

Men jag beundrar den som vågar släppa taget.

Kvinnan på ungdomsmottagning tittade på mig med sympatiska ögon, medans jag snyftade och torkade tårarna. Till höger om mig satt du och rullade tummarna. Jobbigt var det inte bara för mig, du var rödögd och jag kan tänka mig att du kände skuld upp till öronen. Att ha en annan människa med, som kan föra en konversation åt en, är mycket mycket skönt. Jag har aldrig sett det på det sättet.. Att låta en total främling få höra om ens privataste stunder man upplevt, ta åt sig råd från den främmande och gråta inför den personen. Det var väldigt befriande, och annorlunda men främst befriande. Jag har inte alltid tagit det till mig, när du föreslagit typer av terapi men jag har nog aldrig sett det från den här synvinkeln. Nu är jag helt för, och kan tänka mig att göra om det.. Ganska snart faktiskt.

Vi har inte kommit fram till hur det ligger till mellan oss. Jag skickade en vänförfrågan till dig på facebook idag, vilket är ett stort steg för mig. Du har varit blockerad i månader.. Sekunden efter att jag klickade på den där jäkla ''add as friend'' knappen började jag ångra mig. Men vi får se hur det blir. Jag tycker bara det är jobbigt med allt tjaffs kring facebook, och jag är rädd att hitta saker som kommer såra mig därför har du varit blockerad, plus att jag inte velat ha dig snokandes på min!!

Vi får se hur det blir. När att lägga till en på facebook är ett jättesteg, så förstår man nog hur sakta vår relation utvecklas. Det tar tid, jag hoppas verkligen på det bästa oavsett hur det blir..

Den här gången gick du lågt.. Jag vill berätta allt men jag känner mig bara arg och kränkt så jag vet inte ens vad jag ska skriva. För första gången i mitt liv känner jag att jag inte vill (det är skillnad på tidigare när det gällt vill/kunna) fortsätta längre. Idag känns det som om det är sista dagen vi bör ses. Idag/Igår var droppen, det är en sak om man förstår och ursäktar sig men att förneka och skylla ifrån sig är riktigt fräckt! Speciellt när du känner mig och kan mina svagheter.. Du har utnyttjat, nochalerat och med flit riskerat mig detta!! Hur kan du inte förstå det?? Hela bilresan idag satt du som en fjant med dina röda hörlurar och din ipod och lyssnade på musik, trumpade med fingrarna i takt till något som bara hjälpte dig fly från dina problem. Medans jag satt och skrek mig hes, jag har nog aldrig varit så ilsken i hela mitt liv. Du är en hemsk människa, du är en sån människa som skadar många runt omkring sig utan att ens veta om det. Vad skulle dina förädrar säga om de visste? Vad skulle dina vänner säga om de visste? Du är en sån människa som bara skiter i alla andra och bryr sig bara om sig själv. Jag fann några ord, men fan jag finner inga ord för hur illa du verkligen beter dig. Du är en vedervärdig människa, och jag undrar hur du orkar leva med dig själv..

Det värsta är att inse att allting verkligen var onödigt och allt det var betydelselöst, inte för att det hade varit bättre om det var en affär med känslor involverade. Jag menar att jag insett att de tjejer det handlat om hur du har påstått att de är fula tidigare, och inte intresserat dig värst mycket i smak. Det betyder alltså att du tänkt, ett hål är ett hål och utseende inte spelar roll, vilket ökar risken för att det ska hända igen. Jag blir fan kräksjuk när jag tänker på det. Det betyder att du bara knullat för knullandets skull, och det känns inte tryggt.. Det gör mig osäker och det gör dig till..? Typ ett äckel.

För mig är det viktigt att känna sig stark, känna sig övertygad om att man vet vad man gör. Att inte ha kontroll eller få bestämma är pina för mig. Men just nu, där vi står du och jag, är inte kontoll. Jag vet att om jag bara säger orden nu så har jag dig igen.. Men det är inte den kontrollen jag pratar om, jag menar det finns noll garanti i att du aldrig kommer göra om det jag fasar för. Jag blir förbannad när jag tänker att jag faktiskt riskerar att bli sårad till döden om det nu skulle hända igen. Man kan inte kontrollera en annan människa men man kan kontrollera sina egna risker. Inte bara risken att bli sårad skrämmer mig, jag kommer känna mig nedtrampad och bedömd om jag släpper taget om min självaktning och ger dig en ny chans, och så visar det sig att du gör samma misstag igen. Det är ett annat sätt att vara kontrollerad på, rädd för vad alla andra ska tycka.. Min vän sa till mig igår att om det handlar om din värdighet, din stolthet och du inte vågar på grund utav det så ge det en ny chans bara för att det är därför. Men vem kan döma mig för att vara rädd..? Mina vänner ha alltid i åtanke att det inte är lätt det här med kärlek. Inte just nu, och inte för mig.

I din garderob ligger kläderna huller och buller.
Kläder jag känner och kläder jag aldrig träffat förut.
Allt jag sett tidigare påminner om vår tid.
Det som är främmande skrämmer mig.
De kläder kanske är ett minne för någon annan.
Därför tar jag alltid och sätter på mig dina gamla tröjor.
Luktar och gosar in mig i våra gamla minnen.
Livrädd för det jag inte vet något om.
Du använder knappt tröjorna från vår tid längre.
De är nog för små eller lite ruttna om jag ska vara ärlig.
Därför känns det bra att jag tar fram dem.
Visar lite omsorg..

Vi satt i bilen på väg till Stockholm när jag frågade pappa om han ville träffa dig igen. Nej, svarade han..

Igår var jag och hälsade på min pappa, hans sambo och min syster. Även om de bor här i Stockholm så bor jag hemma hos dig när jag är hemma och hälsar på. Jag hade saknat de alla mycket. Vi pratade lite om dig, och pappa undrade mest över hur det var med mig, fast han vet att vi träffas igen. Pappas sambo är mer nyfiken på oss, men jag ville inte prata om det med henne. Det skulle bli så krystat om han kom hit och hälsade på, sa pappa. Det gick en ström av smärta från vänstra sidan av magen hela vägen upp till huvudet när han sa det. Man vill inte höra sånt om någon man tycker, speciellt inte från en förälder. Men jag förstår honom, jag förstår om han är arg eller besviken. För jag vet att han tyckte om dig väldigt mycket, tycker säkert fortfarande men han är besviken. Men mamma har du ju träffat nu, svårt att undgå när du stått utanför mitt fönster ett par gånger och knackat. Det tar tid, men så småningom kommer pappa också träffa dig igen. Jag vet det.

Du har så många idéer om tatueringar. Du vill tatuera min pussmun, du vill ha mitt namn över din vänstra stjärna närmast hjärtat och ditt namn över högra stjärnan på din axel, du vill ha en hummer som en symbol för vår kärlek, du vill ha "I'm superman with the wind at his back" och vill att jag ska ha "I'm Lois Lane".

Du höll om mig hårt.
Mina tårar rann ner för kinderna,
de fastnade i ögonen när jag låg på sidan
Förlåt för att jag kastar saker på dig, sa du.
Jag hyperventilerade och tjöt tyst.
Förlåt för att jag är dum, sa du.
Du är min och har alltid varit min,
därför har jag svårt för att tänka mig,
att du varit med någon annan än mig, sa du.
Jag kan inte kontrollera mig när jag blir så arg, sa du.
Jag älskar dig så mycket,
Jag älskar dig farligt mycket, sa du.

Ibland är det inte bara jag som har mina dåliga dagar. Igår var du den som gav mig kalla handen. Det är ovanligt när du helt plötsligt inte vill hålla om mig, eller att pussas. Igår var dina ursäkter att jag var varm och att du precis satt på dig lypsyl. De ursäkterna förekommer aldrig när du är glad. En dag i taget.. Hur länge orkar man egentligen ha det såhär? Det känns som om jag bara väntar på något, vet inte vad men något som säger 'nu är det bra igen'.

Texten har inget med dig att göra, men fan vad jag tänker på dig när jag hör den här nu.

Igår när vi satt i bilen på väg till din lägenhet i Stockholm så började allting kännas som vanligt igen. Och med vanligt menar jag, där satt vi och skrattade samtidigt som vi lyssnade på Lars winnerbäck. Vi var glada och problemen vi ältat båda två hade vi lagt åt sidan. Du bad mig växla medans du satt och kollade igenom din ipod för att välja en låt som var till mig. Du satte på Wonderful Tonight med Eric Clapton och sa att den stämde in på mig. Du höll min hand kysste den, tryckte den mot min mun och kysste min hand igen. I rondellen strax innan infarten till lägenheten bytte du fil, och jag försökte rätta dig innan det var försent. Nej jag kör inte fel. Jag ska köpa en tandborste till dig, du har ingen hemma, sa du. Det känns som att vi är stillastående just nu i vår relation, jag velar mellan att våga och inte våga, men den lilla tandborsten det var ett litet steg för oss. Att jag har min tandborste bredvid din på handfatet, som sagt det börjar kännas som vanligt igen.

Min gamla vän som jag lärde känna på gymnasiet ringde mig i lördags. Vi hade inte pratat på länge och jag blev glad över att hon ringde. Efter ca en timme la vi på och under den tiden hade vi hunnit prata mycket kärlek. Jag berättade för henne om min hemliga blogg, och sa att jag ville att hon skulle läsa den. Den här vännen är en mycket klok människa, och jag är glad och stolt över att kalla henne min vän. Jag fick senare på kvällen ett långt sms som jag kände att jag kunde behöva ha här. Så jag kan ta och leta fram det, de dagar jag kan behöva läsa det. Tack för allt du säger och skriver.

"Älskade *mitt namn*, jag läser nu och blir helt förstörd och börjar gråta själv, det är så jävla orättvist och jag tycker det är så jävla hemskt att du sitter i en sån fruktansvärd situation. Det är verkligen inte alls min mening att lägga mig i och jag vill be om ursäkt ifall du tar illa vid dig, jag vet att jag låter hård ibland men det ingår i konceptet *väns namn* tyvärr, jag säger vad jag tycker utan omskrivningar. Och oavsett vad du bestämmer dig för att göra så hoppas jag att du inte känner mina dömande blickar bränna dig i nacken, för jag tror verkligen genuint på kärlek. Men som du själv hörde idag så är jag svår och glömmer aldrig ett svek, det kan vara bra och dåligt. Jag har verkligen svårt att tro på kärlek där någon ljuger och ligger med andra. Samtidigt är ni unga och har varit ihop länge så det kanske för vissa är en oundviklig sak, behovet att vara vild och galen. Jag hoppas OM ni nu skulle försöka igen - att ni bygger upp ett 100-procentigt förtroende, annars kommer det inte att fungera. Och OM du väljer att gå vidare så hoppas jag att du förstår att du KOMMER över det en dag och att du KOMMER hitta minst lika stor kärlek i någon annan, förr eller senare. All min kärlek och oavsett vad nån försöker få dig tro så är du en sjukt älskvärd person som förtjänar gränslöst mycket vänskap och kärlek och lycka. Och det vet jag för jag känner dig, du är en bra och charmig människa med moral och personlighet och det finns miljontals människor som skulle hålla med mig om de kände dig. KRAM <3"

Det är inte bara mig du ska övertyga om att du har förändrats och aldrig mer kommer såra mig på samma sätt igen. Min familj och vänner stöttar mig i allt jag beslutar men det finns inte många som tycker att jag gör rätt om jag förlåter dig. Jag fick ont i hjärtat idag när jag frågade min vän idag om hon ville på dubbeldejt i veckan då jag är hemma för att hälsa på. Hon gav mig ett bestämt svar, vilket jag förstod samtidigt som jag tyckte det var jobbigt att läsa det från min kära vän.

"*Mitt namn* Jag älskar dig och det vet du. Jag gör allt för dig men jag vet ärligt inte om jag kommer kunna träffa honom utan att spotta honom i ansiktet. Jag är okej med att ni ses för det är ditt liv men han har MYCKET att bevis för dig innan jag träffar honom. Innan dess är han bara en idiot som jag föraktar. Så tycker jag. Bara för din skull ska jag försöka, men inte förrän han övertygat. Så är det. Puss!"

Du måste förstå att du inte är omtyckt för det du gjort, du måste förstå att du har mycket att bevisa för alla och främst för mig. Jag vill, och hoppas på att du kan visa mig så mycket som du säger att du vill. Jag tycker det är viktigt att de omkring mig känner att du faktiskt är värd en ny chans för om jag väljer att vi försöker på nytt så delar du faktiskt mitt liv med de andra jag älskar.

Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg.

För dig kanske det här bara är ett kapitel.
För mig är det en hel bok.

Hon känner efter om det här är att vara fri
Om det här är ett liv med någon mening i
Det är ingen som tjatar längre
Det är ingen här som ber henne stiga upp

Hon går och plockar och hittar sina gamla brev
Lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev
Det är ingen som skriver längre
Det är ingenting här som är värt att skriva upp

Ändå känns det som om hela världen sjunger

Har du kommit nånstans
Har du sumpat din sista chans
Är du framme nu
Har du valt en väg att gå
och ett mål att sikta på
och är det verkligen du?
Är det verkligen du?

Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va
Men det är som om hon glömt vad som var så bra
Hon har för länge sen tappat lusten
Har för länge sedan glömt vad som var värt nånting

Hon minns bara stunder i periferin
Hon minns dagar när dom sopade undan krossat porslin
Det är ingen som bråkar längre
Det är ingen här som börjar gräla om ingenting

Ändå känns det som om hela världen sjunger:

Har du kommit nånstans…

Hon känner efter om livet kan va lite mer
Det är grått som om ett moln träffat hennes kvarter
Det är ingen som pratar längre
Det är såna dagar som vänder allt upp och ner

Det är såna dagar som hela världen sjunger:

Har du kommit nånstans…

Hur lycklig är jag själv?

Vet jag egentligen vad jag vill?

Har jag berättat för dig vad jag vill?

Det känns som om det inte finns tillräckligt med sprit i hela världen för att linda mina problem. Igår var en sån dag då jag inte kunde hålla mig borta från min vinflaska. Jag såg ansikten överallt, jag såg dig kyssa andra och jag behövde få bort det från näthinnan. Jag sprang upp till övervåningen och halsade glas efter glas, efter en kvart hade jag druckit upp en hel vinflaska. Det slog snabbt. Fast inte tillräckligt tyckte jag då, tog en cider på det och en cider på det. Jag har minnesluckor från igår, och gårdagen påminnde mig om portugal då jag svepte vin som vatten för att jag mådde dåligt också pga dig. Jag minns att det snurrade och att jag svamlade om allt och ingeting.. Idag mår jag rent ut sagt skit. Jag avslöjade för dig att jag haft sex med en person under tiden vi inte var tillsammans. Jag tyckte det kändes rätt att jag också skulle erkänna om vi nu skulle börja om på nytt. Du blev galen, kastade saker på mig och rev ner allting från din hylla. Jag lämnade ditt rum i kaos. Du tog bilen utan att ens säga vart du skulle, och lämnade mig. Nu är du någonstans och vägrar svara när jag ringer. Det känns otroligt att jag är den som ringer som en tok när jag i princip accepterat allt du gjort mot mig. Det känns inte rätt, att du ska få vara arg när jag inte ens borde vara med dig. Jag förstår om du vill vara lite för dig själv, eller tänka lite men hur har du mage att ens bete dig som du gör nu mot mig?? Det har gått timmar sen du stack och jag bara väntar på ett samtal. Jag blir så frustrerad över att det blev såhär...

Det är ingen som lovat att det skulle bli lätt. Jag visste det från början när jag valde att kontakta dig igen. Vi var och är så otroligt känslomässigt dragna till varandra och därför gör det allting så svårt. Jag försöker verkligen att släppa allting, och samtidigt som det känns som om vi är på god väg så kommer dessa bakslag som får mig att bara vilja vända ryggen till. Ett sånt bakslag har jag idag. Trots det så tänker jag, vi kan, jag kan och vi ska fixa det här.

Och den här gången var det du som lämnade mig.
Jag ångar inte att jag berättade det för dig.
Jag tyckte att om vi nu ska börja om så bör vi göra det på riktigt.
Du sa att du tror på oss.
Då kommer du tillbaka och visar mig det.
Jag väntar här, när du vill prata.

Du är så oerhört söt ibland. Kom hit jag ska visa dig en sak, ropade du inne från duschen. Jag som är världens mest nyfikna människa sprang genast mot badrummet. Vadå, frågade jag. Jag började ana att det egentligen inte var något du ville visa mig. Vadå, frågade jag igen. Här du måste titta in, sa du och pekade mot badkarsgolvet. Nej, sa jag och log mot dig och var på väg att vända ut. Då tog du tag i min arm, och drog mig mot badkaret. Jag skrattade samtidigt som jag försökte göra motstånd. Du lyckades dra in mig, med mina kläder på. Så stod vi där, kysstes och skrattade åt att jag stod med mina kläder på. Att duscha tillsammans är verkligen vår grej.

Igår tittade jag på dig när du sov.

Det förflutna som aldrig återvände
Nuet som inte varar
Framtiden som är okänd

Jag satt och tänkte på om jag så småningom skulle publicera en bild på oss.

- Om jag beslutar att vi gör slut på riktigt den här gången, accepterar du det?

I början när jag väl började träffade honom igen så var jag livrädd. Livrädd för vad alla mina vänner och min familj skulle tycka. För sex månader innan hade i princip alla som känner mig stöttat mig när jag mådde som värst. De tre första veckorna ensam utan dig så hade jag alltid någon vän hos mig. Jag skrattade alltid när jag hörde mina vänner planera in veckovis och delade ut dagarna till varandra om hur de skulle "barnvakta" mig. När jag upptäckte allting så var det första min pappa gjorde va att hämta upp mig från tågstation, körde hem till din och min lägenhet och började packa alla mina saker. Han tvekade aldrig, ifrågasatte inte ens mitt val. Utan jag bad honom hämta mig, och han svarade bara ja på direkten. Han försökte prata med mig, känslomässigt. Det har aldrig varit vår starka sida i vår far/dotterrelation, men jag vet att han brydde sig. Senare under veckan åkte de tillbaka utan mig, min familj och min vän för att ta resten av mina saker, sängen, soffan, tvn, byrån och allt annat som var mitt. Jag klarade inte av att se dig, så jag stannade hemma. Alla miljoner gånger jag har gråtit ut hos mina vänner, hur de legat och klappat mig till sömns medans jag harklat mig och snyftat mig till sömns. Jag är så otroligt tacksam för allt de sagt till mig under tiden jag var som mest förstörd. Men det var därför jag var livrädd, livrädd för att göra de besvikna. Jag vet att man säger att man alltid ska göra det som känns rätt för en själv men jag kände mig inte själva längre i mitt problem. Jag kände att jag svek varenda människa i mitt liv genom att träffa dig igen. Det var som om allt jag och mina nära hade byggt upp på sex månader betydde ingenting längre. Så i början var jag feg, jag berättade ingenting om att jag hade träffat dig. Nu var det jag som gick bakom ryggen på de jag älskade. Men jag var feg, och rädd för allting. Jag var rädd för att mina vänner skulle lämna mig, tycka att jag var otacksam eller bara dum. Till slut var jag tvungen att berätta, det behövdes, ångesten växte inom mig när jag bar på den hemligheten. Vad hade jag att vara rädd för egentligen? Det finns en orsak till varför de kallas vänner och familj. Ingen tyckte jag var dum, eller blev arg. Alla hade förståelse, även om de inte var glada så stöttade de mig.. Min vän sa, vad du än gör så kommer vi finnas vid din sida och stötta dig, vad trodde du att vi skulle göra? Det var precis det jag inte trodde de skulle göra. Men det var en god upptäckt i det hela, jag fick se vilka äkta vänner jag faktiskt har. Jag kanske inte alltid säger det till de, men jag älskar de så förbaskat mycket.

Någon sa att det bara krävs 85% för att det ska vara rätt i ett förhållande.
Jag vill inte vara nära.
Jag vill inte bara ha 85%
Det ska kännas rätt.
Det ska kännas utan tvekan 100%

Någonstans där i mörkret fann våra ansikten varandra, nu låg han på mig och våra näsor snuddade varandras. Vi pratade och skrattade i varandras munnar. Jag bad honom flytta lite bak för jag kände att jag undvek honom bakåt och fick ont i nacken. Sen fortsatte vi prata, jag kände hans andedräkt för varje ord han sa. Njöt av att andas in den, den är god och speciell, det är den nästan alltid, du är speciell på det sättet. Läpparna snuddade varandra, bara lite lätt, ingen kyss. Jag tittade oskyldigt rakt in i hans ögon, fastnade där med blicken och tittade ner mot våra läppar. Du kysste mig till slut, mjukt och sakta.. Det var som en mjuk flygstart som skulle komma att sluta i en explosion. De kyssarna, han kysste mig som aldrig förr. Han kysste mig som om det vore hans sista dag vid liv. Det var som på film när två människor helt plötsligt bara fattar att det man letat efter så länge finns rakt framför en. Det tog inte lång tid innan alla våra kläder var av och vi låg där och kysstes passionerat. Det var sexigt samtidigt som det var kärleksfullt. Vi drog i hår samtidigt som vi berörde varandra med ömma smekningar. Efter sexet konstaterade vi att det var det bästa någonsin i vår världshistoria.

Man måste acceptera tiden och processen då man försöker glömma den man älskar. Det menas att man kanske då och då kommer ramla tillbaka och ibland ligga där i hans famn igen. Problemet är ju inte att jag inte vill, det är att jag inte kan vara med dig. Det där pirret som jag igår kände var så långt borta, och som jag trodde började avdunsta var egentligen bara ren inbillning. Det är ofattbart hur kroppen kan lura en ibland.. För igår kom du hem till mig, tjatat till dig en inbjudan på sms, och jag vek och sa ja. Hade egentligen ingen lust att träffa dig, för igår kände jag att det kvittade. Ingen kram, ingen puss när du kom, du såg nog min likgiltighet i mitt kroppspråk. Bara en liten beröring vid mitt knä men det var nog av misstag. Ville du något speciellt, undrade jag. Nej egentligen inte, han hade bara kommit för att få vara i samma rum som mig verkade det som. Han var stolt just då, hade precis kommit från en fotbollsmatch. De vann inte utan förlorade med 5-1, fast det var han som gjorde målet, därför var han stolt. Vi satte på en film, brothers heter den. Den var nog mest på i bakgrunden medan min hjärna började spela mig spratt. Jag såg filmen det gjorde jag, och tyckte den var bra men någonstans mellan massera händer och en scen från afghanistan kom pirret tillbaka. Sådär gör du på mig, sa han. På filmen var det en scen då kvinnan kysste mannen på ryggen liksom på skulderbladet typ, och det stämmer när han ligger på mage så kysser jag honom på ryggen.. Sättet jag inte kunde titta på honom tidgare under daqgen, eller hur jag tittade på honom med avksy, det sättet var som bortblåst. Nu såg jag på honom och blev varm. Det är med honom jag blir levande, det är han som ger mig liv och det är hans kärlek jag livnär mig på. Jag tittade på hans stora händer och njöt utav att de masserade och berörde min kropp. Jag märkte att han ville visa att han verkligen ville det här, han sa inget om det men det bara syntes på honom. Vi skrattade emellan åt min lillebror som tidigare erbjudit exclusiv proffsmassage för den billiga pengen åtta kronor.

Jag kom på vad jag har varit idag, jag har varit tom.

Tom är vad jag är idag.

Ledsen över att det tydligen inte är så lätt. Fast så är det nog med kärlek. Den dagen kommer nog aldrig inträffa, då man vaknar upp och känner att man helt plötsligt slutat älska. Så fungerar det bara inte kärleken, men vissa dagar känns bättre än andra. Idag har varit en sån dag då jag känner att det är skönt att leva, visserligen har jag inte bestämt mig för om det ska vara utan eller med honom, men det är en lättare dag idag trots ett par tårar. Andra dagar blir man sängliggande hela dagarna, vrider och vänder sig i sin säng samtidigt som man gråter och slår i väggarna, försöker tänka på annat men mår sämre för att man plötsligt börjar tänka mer. De är alltså de lite tuffare dagarna. Sen finns de de dagar som man går ut och festar tex, då är man som på jakt och sneglar åt varje killes håll, flirtar lite lätt med blicken och tänker I still got it. Pratar och knyter kontaktar, sånna dagar är bra då känner man sig levande, man känner att ja jag kommer att klara mig.

Fast ja det är väl så det fungerar, när man är olyckligt kär. Speciellt när man är olyckligt kär i en kille som är olyckligt kär tillbaka, för att det olyckliga handlar om livets stora gåta; Älska, glömma och förlåta.

Jag älskar dig så jävla mycket.

Ja och jag älskade dig så jävla mycket, svarade jag.

Mitt hjärta skriker inte längre efter hans kärlek. Det där pirret i magen som väcktes när vi började träffas igen har sakta börjat avdunsta. Jag saknar den där känslan som du gav mig i början. Jag saknar att le när jag ser ditt namn på telefonen, jag saknar att vilja att all fritid gick skulle gå åt till att träffa dig, jag saknar våra resor som vi alltid gjorde för att åka till varandra. Sätt på låten why can't i breath och ta mig tillbaka till år 2007.

Samtidigt som jag saknar blir jag påminnd om att den tiden jag trodde var som bäst egentligen betydde mindre för dig. Det var ett tråkigt avslut på denna historien fast sant.

En blomma är fin och betydelsefull. Hur kommer det sig att man kan bli så berörd av en blomma? Den kan inte krama dig eller ge dig en fin komplmang men ändå så ger vi bort de och tar gärna emot de vid alla sorts tillställningar och firande. Ikväll ligger jag på sidan och tittar på min röda ros jag fick idag. Den står där på min byrå i mammas gamla genomskinliga vas. Den är fin, tänker jag. Så blir jag påminnd.. Om månaden efter jag lämnade den första gången, den gången du skickade en bukett roser till mitt jobb. Då ville jag inte ha de, jag kastade de i soptunnan de första jag gjorde när jag läste kortet och upptäckte att de var från dig. Att en oskyldig blomma kan göra så mycket, kan skänka glädje och sorg fast vid olika tillfällen. Du känner mig, du vet att jag är en sån som smälter när jag får blommor av en kille.

Ibland kan det vara skönt att vara arg för att man är arg. Eller ledsen för att man är ledsen. Idag har jag upptäckt en känsla som jag aldrig upplevt i en sån här situation. I vanliga fall när jag är uppriven eller frustrerad är jag galen på antingen ett bra sätt eller ett dåligt sätt. Super mig redlös och grinar tills ögonen blöder eller är extasglad och fnittrar på tok för mycket, med andra ord går varenda kotte på nerverna. Det måste finnas ett ord för det, men jag vet inte vad. Det kliar i tungan för jag vet att det heter något, men jag bara är. Skulle nog kunna ligga i flera timmar och bara tittat upp i taket. Komma på mig själv, kolla klockan och inse att jag bara varit i flera timmar. Jag mår sådär ni vet när man inte är hungrig, man är inte glad, inte ledsen, inte arg, inte pigg och inte trött. Kan någon hjälpa mig hitta ett ord på vad jag är???

Kollade ut genom fönstret efter att jag fått ett sms av dig, och där stod den. Din lilla svarta bil som du kallar för the black pearl. Du åkte 16 mil efter jobbet för att prata med mig, jag var ju nästan tvungen att gå ner till dig då. Jag skymtade en liten del av dig där uppe från jag stod. Sprang in i mitt rum och började parfymera mig, fråga mig inte varför.. Den här gången jag skulle träffa dig, så kände jag inte speciellt mycket. Inget i hjärtat, inget i hjärnan, inget i magen eller fingrarna. I de flesta fall slår pulsen i 190, samtidigt som hjärtat hoppar upp i halsgropen och fingrarna antingen domnar bort eller kallsvettas. Kunde inte se dig i ögonen, gjorde för ont att se in i dina fina ögon. Jag öppnade din bildörren från andra sidan och bara stod där, visste inte riktigt vad jag skulle göra. Om jag skulle sätta mig, eller om du skulle komma ut. Nej, sa du. Jag slog igen dörren och förstod inte riktigt, men så gick du ut till mig med en röd ros. En blodröd stor och fin ros, med ett långt skaft och många taggar. Jag stod med korsade ben, sneglade upp på dig och sa tack.

- Hur kunde du göra allt med de där tjejerna? Jag har varit i samma situationer men alltid fattat att det inte skulle varit rätt att vara med någon annan. Jag har alltid tänkt nej jag vill inte vara med någon annan än dig. Jag visste hela tiden att du var den enda för mig.

Jag vet inte, jag var ung och dum, svarade du mig.

- Men det räcker inte, ge mig något mer? Det måste finnas något mer?? Nånting förutom det?? Du kan inte varit ung och dum, för ett samvete måste det ändå funnits där? Jag menar, om jag ens tänkte tanken att vara med någon annan så stoppade bilden av ditt ansikte mig.

Jag vet att det jag gjort är fel. Men nu vet jag att allt jag någonsin kommer vilja ha är dig. Du är den enda för mig och jag tror att om vi börjat om på nytt så fixar vi det här. Om jag bara får visa dig hur mycket jag älskar dig, hur mycket du egentligen betyder. Jag vill inte ens se åt något annan håll.

- Inget spa, ingen ros, ingen present, ingen kram, ingen puss eller famn kan fixa det här, svarade jag samtidigt som jag stack taggarna i fingrarna för att få känna om jag ens var vid liv.

Jag önskar bara att du kunde känna hur säker jag är på att jag vill ha dig. Jag önskar att du förstod att så du pratar om att man bara vill ha EN, och bara vill vara med EN person livet ut, och allt som kommer med det. Jag önskar du kunde förstå att det är så jag känner för dig, svarade du.

Vi gick upp till mitt hus för att fortsätta prata om allting. Där satt vi i min lillebrors rum, som jag fått låna nu när jag bor här temporärt. De blå väggarna som är täckta med min brors färglada teckningar blev till svart bakgrund och i rampljuset satt du. Frustrerad över mitt sätt att inte ta till mig det du säger. Frustrerad över det du gjort fast samtidigt lättnad av att fått släppa allting som du undanhållt för mig.

- Det är skönt att inte ha den här bördan kvar, sa du. Jag har mått så dåligt under tiden jag ljugit.

Jag förstår om du hade mått dåligt efter en gång, men det var inte en gång. Det var flera gånger med flera tjejer.

- Jag gjorde ett misstag, försvarade du dig.

Nej det gjorde du inte, ETT misstag är en olyckshändelse, man ångrar sig och mår dåligt. Du var otrogen, undanhöll det, ljög när jag frågade, gjorde det igen och återigen osv.. Det är inte ETT misstag, det är massor med misstag.

- Vill du ta död på mig? För det är det som händer om inte jag får dig förstår du inte det??

Du älskar dig själv för mycket för att ens våga begå självmord. Jag älskar mig själv för mycket för att kunna begå självmord.

- På riktigt, utan dig har jag inget liv. Utan dig är mitt liv meningslöst.

Nej det är det inte, du bara tror det.

---

Vet du vad jag önskar att du kunde säga? Jag önskar att du kunde älska mig som du gör men vara tillräckligt stark och man för att säga nej du förtjänar någon bättre, jag måste släppa taget.

Idag har ungefär hela min dag gått åt till att smsa med dig. Jag trodde inte att jag skulle ha så många frågor efter igår. Igår var jag nog i chock och orkade inte riktigt tänka. Idag har jag undrat, funderat, frågat högt för mig själv och tänkt. Kommer inte fram till något beslut och vet fortfarande inte. Jag undrar om det här bara kommer rinna ur sanden? Kommer våra år, som var så betydelsefulla för mig men som helt plötsligt känns bortkastade bara glömmas bort? Är den här tiden en tid i mitt liv som jag kommer se tillbaka på och skratta åt?

Jag hatar din telefon, och när den ringer. Hatar att den är på ljudlös. Hatar när den ligger i din ficka, ligger gömd. Hatar när du tar med dig den när du ska duscha eller på toaletten. Jag tycker det är tecken på att du döljer något. Jag hatar att du ibland går iväg när du får ett samtal. Det värsta var den gången vi låg i sängen och du frågade mig om jag snokat igenom din telefon. Jag svarade nej, men du ser alltid på mig när jag ljuger. Du frågade ut mig tills jag satt med mina generade röda kinder och erkände att jag gjort det. Jag gick på toaletten och när jag la mig igen i sängen så tog du upp din telefon och visade mig med ett överlägset leende att du satt ett kodlås på telefonen. Jag rusade ut ur rummet och in på toaletten i panik. Satte mig på golvet hyperventilerade och grät. Föreställde mig alla sorters sms och samtal du dolde där. För mig betydde det att du dolde något., förstod inte du det?? Förstod du inte vilket bakslag det var för mig? Jag som återigen låg där i din säng, och så var det som om vårt gamla förhållande passerade revy. Det var meningen att du skulle bevisa för mig att jag kunde lita på dig, och då gjorde du sådär. Förstår inte du hur dåligt jag mådde för det. Ditt nya kodlås var en bekräftelse för mig att det inte är slut på lögnerna. Jag vet att det inte är rätt att snoka, men kommer man som jag kommer från ett förhållande som var som vårt så är det kanske inte så konstigt? Fast det är verkligen inte så jag vill ha det. Jag vill inte behöva känna att jag skulle vilja snoka i min pojkväns telefon, jag vill INTE känna mig oroad. Jag vill inte få en klump i halsen varje gång din telefon ringer. Jag läste en historia på en annan tjejs blogg, ett par som inte har något med oss att göra. De två, hon och hennes pojkvän hade cyklat och han skjutsade henne på pakethållaren. Det var rangligt, men de skrattade tillsamamns och var lyckliga. Hans telefon ringde i bakfickan och han bad henne svara för att han hade fullt upp med att hålla koll på sitt. Började föreställa mig den lilla scenen i mitt huvud och blev tidigt besviken när jag fick väcka mig själv från drömmandet och inse att så är inte du. Det låter kanske töntigt men jag önskar att din telefon låg på bordet och du bad mig svara utan att du sett vem det var som ringde. Det låter helt sjukt i andras öron, men de fattar inte vilken milstolpe det är för oss.

Miranda: Just when exactly do you think you're gonna be getting out of this hostage situation?
Charlotte: Miranda...
Miranda: What? Am I wrong?
Charlotte: Don't listen to her, Carrie, it's only been a month. It takes half the total time you went out with someone to get over them.
Carrie: I always like a good math solution to any love problem.
Charlotte: It's the break-up rule -- you and Big only went out for a year so that means that she's got five more months to get over him.

Så som Charlotte säger, alltså kommer jag komma över dig efter 1,5 år. Det känns som om det stämmer just nu, inatt. Det ser inte ut ljust ut för mig ett tag framöver.

Jag fick det jag bad om. Där i inboxen på min hotmail var ditt mejl till mig. Ditt erkännande, din bikt om vad du gjort mot mig under vår tid. Det du gjort innan min tid och allt du undanhållt. Och det fick jag sannerligen. Ni vet hur det är att älska någon så högt så att man alltid tror dem, vad de än säger? Så kände jag när jag var tillsammans med honom. När jag var tillsammans med dig som är du i den här bloggen, till dig som hela den här bloggen är tillägnad till. Efter varje lite rykte jag hört om dig, så har jag blivit arg, konfronterat dig och sen köpt dina lögner. För att jag litade på dig. Ikväll revs hela min idylliska bild av vårt så kallade förhållande. Jag vet inte om man kan kalla det längre.. Jag vet inte vad jag tycker. Jag är likgiltig samtidigt som jag bara vill dö. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter allt och ingenting på samma gång. Jag är inte arg på dig. Jag är så förbannat sårad. Jag kan inte ens känna någon ilska efter att ha läst ditt brev, jag känner bara ren och fruktansvärd smärta. Det känns som om jag levt i en jävla lögn. Alla dina ord och allting du någonsin sagt till mig känns genast som rent skräp. Det känns som om du slitit ut mitt hjärta, sparkat på det, spottat på det, tagit upp det kastat iväg det, hämtat det och skrapat det mot marken med dina bara händer och till slut bara satt tillbaka in i min sköra kropp, men ett hånfullt leende. Jag känner mig lurad, naken och uttnyttjad. Men det är som jag säger, jag är inte arg, jag bara är. Återigen är jag så så oerhört sårad.

Jag älskar dig

gränslöst
ohämmat
sanslöst
oändligt
beslutet
otroligt
förbannat
förskärckligt
betungande

Jag pratade med min kompis lillasyster idag på chatten på facebook. Jag och min killkompis vi umgicks väldigt mycket när vi var lite yngre, på den tiden då man kunde vara 'ute' bara för att umgås. Hans lillasyster var alltid så glad när jag kom över till dem, då var hon liten kanske bara åtta eller nio år. Nu idag när jag pratar med henne är hon 15 år och att träffa killar och sånt börjar väl bli aktuellt. Men jag kommer ihåg när man var sådär liten, sådär liten så man kunde räkna åldern på båda händerna. När allting var lätt, och då man int visste var kärlek var. Ens värsta mardröm var om ens barbie skulle tappa huvudet, och den värsta smärtan om man ramlat och slagits sig. Skulle vara skönt om man kunde vrida tillbaka tiden bara för en dag, låta hjärtat få lite ro för en stund.

Jag vill kontakta en människa, en man eller kvinna. Jag vill ge den människan sitt livs jobb. En utmaning som ingen egentligen kan ta sig an. Men jag vill att någon ska bota mig från den här besattheten, från den här kärleken. Jag vill sluta älska honom, jag vill lära mig att inte vilja ha honom, lära mig vara stark och då menar jag inte stark som man är när man bara inbillar sig det, typ inte den sorten styrka jag har nu. Utan jag jag vill vara stark på riktigt, känna mig mäktig och bäst i hela världen. Jag vill gå in i ett rum, och få alla blickar att vända sig mot mig. Gå med pondus och häpna främlingar. Jag vill vakna med ett leende på läpparna och skutta upp för att starta dagen med något hälsosamt som träning. Jag vill sjunga och nynna på musik dagarna långa. Jag vill skratta med varenda skrattmuskel i kroppen tills jag gråter och inte orkar skratta mer. Jag vill resa, träffa människor och knyta kontakter världen över. Jag vill inte ligga i min säng och vara död längre.

Jag vill börja leva på nytt.
Jag vill leva igen

Idag har tiden gått fort, fortare än vad den brukar göra sånna här dagarna. Idag har jag legat i min säng sen jag vaknade klockan tio imorse. Med undtag för toalettbesök och lunchen för någon timme sen.
Imorse när jag vaknade ville jag bara skrika, ville bara gråta. Idag har jag gjort det. Just nu ligger jag och njuter av min musik, fan vad jag älskar spotify.. Fan vad jag älskar musik.

Jag hade redan trotsat alla, inklusive mig själv. När man väl tagit ett litet litet steg åt fel håll tar det inte lång tid tills man upptäcker att man gått flera mil och då är det alldeles för långt för att återvända. Samma dag som jag skulle resa iväg körde vi tillsammans hem till min pappa. Jag skulle packa de sista grejerna innan min vän skulle plocka upp mig och åka till flygpplatsen. Där bland allt stök satt du, där i min säng satt du igen. Jag var nervös för att åka men ännu mer nervös för att lämna dig. Rädd för allt som jag skulle sakna eller känna efter vårt hejdå. Medans jag mest virrade runt istället för att packa, undvek att tänka på att vi skulle skiljas. Du lånade min spotify och satte på flera låtar som du sa var till mig. Jag lyssnade på texterna och grät samtidigt som jag irrade runt. Jag bad dig gå, ville inte att min vän skulle hinna se dig. Tiden var inne och min vän stod redan utanför min port och väntade. Inte än, inte nu, det är för tidigt, tänkte jag. Omfamnade dig så hårt jag kunde och kysste dig det hårdaste någonsin samtidigt som tårarna bara rann. Dina tårar rann lika mycket de. Där stod vi, som så många gånger förr. Grät och kysstes. Du gick, och som på film släppte vi våra händer sista. Båda höll hårt men släppte till slut.. Där stod jag med med min stora svarta resväska och min ryggsäck till handbaggage ensam igen. På flykt igen på min alldeles egna rym, glad över att inte behöva ta tag i det. Tog ett par andetag, för att komma tillbaka till verkligheten. Osäker på om jag drömt eller inte.. Tog mig en tid för att samla mig igen. Gick ut mot fönstret för att se dig åka iväg med bilen, klarade inte av det och gick från fönstret. Några minuter senare står du i min hall igen, tårarna från dig rinner och du flåsar av trötthet. Får ur dig "kunde inte åka iväg, kunde inte bara åka igen, måste krama dig en gång till." Där stod vi som så många gånger förr, gråtandes och kramandes och inte ville släppa varandra.

Här om dagen frågade jag dig om de låtarna, du visste inte riktigt vad jag pratade om sa du. Mitt hjärta föll ner i foten, sjönk som en stor sten när du sa det.

Förstod inte du hur mycket det betydde för mig? När du låt, efter låt, efter låt sa hur mycket det betydde för dig och sa att du tänkte på mig när du hörde dem?

Den dagen du säger att du minns, den dagen kommer jag minnas mer än denna.

Jag skrollade ner i telefonlistan för att hitta ditt nya nummer som jag inte kan, men som jag memorerat de två sista siffrorna för att veta vilket som är ditt. Jag hade bestämt mig för att prata med dig om en sak. Tryckte på den gröna luren, med nerverna i behåll. Efter första signalen kom den första klumpen, efter den andra kom den andra osv. Tills telefonsvararen gick igång. Fan jag som samlat ihop mig för att säga allt jag vill få sagt.

Telefonen lyste till och där såg jag ditt nummer, med de där två sista siffrorna som jag kan. Ett sms hade du skickat iväg till mig, jag drog några djupa andetag, skakade av mig det nervösa och ringde upp dig.

"Hej"

Min mage pirrade så förbannat, som om jag åkte självaste frittfall på gröna lund.
Jag hade gråten i halsen och man hörde nog osäkerheten på min röst.

"Hej", svarade du.

- "Jag vill prata med dig".

"Okej".

- "Jag vill ha ett erkännande, jag vill att du berättar allt för mig. Inga lögner, inga undanflykter. Jag vill ha ett skriftligt erkännande om allt. Jag struntar om det är innan min tid, jag vill veta allt. För att jag ska kunna gå vidare från det vi har nu så måste jag få veta. Jag orkar inte leva i ovisshet och i oro. Mitt hjärta orkar inte få mer slag och mer stryk."

"Okej. Jag vill vara med dig, om jag bara så fick veta att du var min och ingen annans. Då vet jag vill aldrig se åt någon annans håll mer, jag vill bara ha dig. Du är den enda jag någonsin skulle kämpa så mycket som jag gör för. Du är den enda jag vill göra något för."

Ärren från alla lögner gör att jag har svårt att ta till mig saker som det du sa till mig nu.

- "Vad är du så rädd för? Det kan inte bli värre än vad det är nu. Det spelar ingen roll om det är en eller 40 stycken tjejer. Nu har jag kommit till den punkten då jag känner att jag bara vill ha sanning. Varför är du så skygg? Är du rädd att jag kommer bli arg när du erkänner?"

"Ja det är jag"

- "Det är klart att jag kommer bli arg, det är klart att jag kommer gråta mig sprängröd. Men det är det enda som kan få mig att ens vilja försöka. Om jag får höra dina ord, dig säga sanning så betyder det något. Det betyder att du vill förändras att du vill vara ärlig. Jag vill inte ha det som vi har det nu. Att vi inte är tillsammans men att vi inte kan avsluta oss, jag klarar inte av det längre. Om du berättar allt, så vill jag fortsätta om jag känner att det inte är äkta så är det slut föralltid. Antingen är vi eller inte."

"Jag vill vara", svarade du.

Vi la på nyss och vi skulle prata senare igen efter ditt jobb.
Jag sätter på min spanska heartbrokenmusik och njuter av smärtan. Jag förstår inte texten men jag känner smärtan. Det finns en människa på en annan plats på jorden som delar min smärta. Det är skönt att inte förstå de förmodligen tunga orden och bördan, bara vara hjärtkrossad tillsammans med en spanjor.

Där på byrån låg min telefon trasig, upplockad i tre delar och livlös. Jag tittade på telefonen, och funderade över om jag kanske borde byta ut simkortet i det så att jag kunde se. Se om du kanske hade hört av dig till mig ändå. Låg i min säng, med sänglakan som låg helt fel om en bäddare fick bedömma. Ingen ork till att ens bädda min lilla säng. På datorn hade jag satt på family guy, jag kan inte somna om jag inte har något på datorn.. Det är en souvenir jag fick från dig under den tiden vi var tillsammans. Man blir som man umgås.. Tog upp telefonen, tog ut simkortet höll det i handen lätt men bestämt. La kortet på byrån bredvid mina trassliga smycken och återgick till min stökiga säng. Tänkte 'jag har avslutat det här, och den här gången är det på riktigt'. Det betyder, ingen besvikelse när han inte ringer för jag vill ju inte att han ska ringa. Men hur mycket jag än inte vill, så finns det lilla gnutta hopp som är det sista som kommer lämna mig. Jag visste att han var på en fest med sina kompisar, jag bara visste det. I mitt huvud gick det runt miljoner tankar och bilder, där jag såg honom med andra. Smärtsamt, som om någon tog en liten fickkniv och stack mig om och om igen varenda gång jag började fantisera om vad han gjorde. Tänkte 'Nu räcker det, det är jag som gjort slut med honom igen, jag valde att ligga där för sista gången, att kyssa honom för sista gången. Jag bestämde mig för det, och då kan jag inte göra något åt det.' Utmattad av allt tänkade och illamående somnade jag ändå med min självkänsla på en ganska bra nivå.

Vaknade mitt i natten av knackningar... Öppnade ögonen i panik, eller i ren nyfikenhet. Sneglade med halvöppna ögonen mot dörren och besvarar knackaren med ett frågade ja. Inget svar... Jag kanske drömde? Kanske vaknade av knackningen i min dröm? Gick upp samtidigt som jag frågade efter mamma. Ingen mamma utanför dörren. Gick med långsamma steg mot hallen, mina ögonbryn har nog aldrig varit så rynkade som då. Hörde tvättmaskinen bullra från tvättstugan och förmodade att det var det som lät. Gick tillbaka till mitt rum och hörde ingeting från min nya påhittade teori, det betydde att det inte var tvättmaskinen.. Gick tillbaka till hallen för att se om de kanske var någon som knackade på fönstret, kändes nästan som i en skräckfilm. Ni vet då man sitter och skriker åt karaktären i filmen att inte gå och öppna dörren, för man vet ju att något hemskt kommer hända. Just då i den stunden var jag den där dumma tjejen som skulle göra ett misstag. För jag öppnade dörren och stack ut mitt huvud och blickade bort mot mitt fönster. Jag blev arg, ledsen, irriterad, glad och spyfärdig allting på samma gång. För där stod du, utanför mitt fönster och hade knackat mig till liv återigen. Du sprang mot ytterdörren när du såg att jag öpnnat. Du bad om att få komma in och prata. Säga saker du inte sagt förut, be om förlåtelse och berätta hur mycket du älskar mig. Inom loppet av tio minuter hade jag nekat dig men till slut låtit dig gå in. Jag sa till dig att sätta dig i soffan, jag gick nochalant till mitt rum för att hämta täcke. Min blicka var arg, och nervös med mina steg bestämda fast innerst inne skakade hela mitt kropp som ett litet löv, jag behövde ett täcke, ett skydd från dig så att du inte skulle nå mig. Jag kunde inte möta dina stora bruna oskyldiga ögon, jag ville inte. Att se rakt in i dina ögon är som att skjuta pilen in i Akilles häl. Jag blir förlorad, jag smälter och dör på samma gång. Du grät och sa massor med saker som jag ville höra. Jag satt nästan skadeglad och tog emot alla dina ynkliga ord, nekade dina erbjudanden och sa att jag inte ville längre. Varenda nej gav mig styrka, varje tår gav mig mod. Där stod du på knä i mitt vardagsrum, höll dina långa armar runt om mig medans jag satt och suckade. Och det var då jag sänkte min gard och försökte prata tillbaka med dig. All min självkänsla och min egenkärlek jag samlat upp på en vecka, hela min mur som jag bara jag byggt upp rev du på bara sekunder.

För det är så vi fungerar, jag vill inte och du lyckas övertala mig med det du är.
Hur kunde jag tro att ett täcke skulle skydda mig från dig?

Vi låg där på stranden, i ett annat land. Det är allt Sverige inte är. Kokospalmer överallt, havet lika blått som en poolbassäng, luften kvav och lite blöt men ändå helt okej och den tropiska värmen förstås. Natten slutade med att vi låg där på stranden tillsammans med ett sexpack öl och glada humör. Tidvattnet låg långt ut i havet, man skulle säkert kunnat gått flera mil om man så ville. Där låg jag med en dansk mellan benen. Han hette Jacob, och inte med den accenten du förmodligen läser namnet med. Sanden tog sig in lite vart den ville. Den kliade i hårbotten, klibbade sig fast emot låren och rullade småstenar nerför kroppen innanför kläderna. Tillsammans med sandkorna innanför mina kläder var danskens händer och fumlade. Jag njöt inte så värst, men jag misstyckte det inte heller. Så där låg vi, två främlingar mitt i natten och kysstes i månskenet på en strand i Asien. Vi somnade med läpparna mot varandras och hans stora hand på ena mitt bröst.

Ibland tänker jag på den där stranden, inte på dansken eller på det som hände.. Utan på hur skönt det skulle vara att ha den där oändliga stranden. Ligga där och filosofera och ställa sig upp när man känner för det, och bara gå. Gå tills vägen tar slut, gå till benen inte orkar längre, gå i havet tills vattnet ligger i huvudhöjd och skavlpar mot kinderna.

Igår var en av de värsta dagarna i mitt 20 åriga liv. Där satt jag återigen och försökte pussla ihop alla dessa pusselbitar som ligger utspridda, och utkastade i hela min kropp. Med en klump i magen och med iskalla, svettiga nervösa händer. Det är som en kass film som går runt i mig, en som någon vägrar stänga av. Det är ren sadistisk tortyr, någon vill plåga mig dagarna långa. På nätterna är det roligast för den som styr det, för då tas den absolut massivaste klimaxscenen fram och jag lider tills jag till slut somnar i hjärtats slagfält.

Jag tänker mycket på allting och på oss.
Jag vill så mycket men ändå inte.
Jag tror inte att du är någon att lita på.
Oavsett hur mycket du älskar mig så tror jag
att du kommer falla för den hemska frestelse.
Du är i stort behov att veta att du är fin.
Att du är snygg.
Het, stor och någon speciell.
Jag kan vara vid din sida och tycka allt det.
Men det kommer aldrig vara tillräckligt för dig.
Jag kan inte lita på dig, och jag kan säga det miljoner gånger
fö det gör ingen skillnad varje gång jag säger det högt.
Kommer alltid vara så...

Förut så var det lättare. Då fanns hon bara där i mina tankar innan jag skulle gå och lägga mig. Det har blivit värre, hon är överallt. När jag bara sitter och tittar på tv, när jag duschar, då jag lagar mat, när vi har sex, när jag ska sova och i mina drömmar. Jag kan inte radera bilden av henne och dig.. Funderar seriöst på att kontakta någon, bara för att få hjälp. Vet inte hur jag ska bli av med de hemska bilderna, men det känns som att allt blir värre när jag är med dig..

Utan förlåtelse så kan man inte glömma
Utan förlåtelse så kan man inte leva vidare