tankarkringoss

I have a confession to make.

I kissed a boy and i liked it.

Jag pratar inte längre om oss som ett problem. Mina vänner får inte höra så mycket om oss längre. Vi har gått in i ett stadium där vi umgås varje dag, och i princip lever ihop, fast så finns det ett problem. Vi är inte ihop. Vi har fortfarande inte tagit det där jätteklivet ännu, eller rättare sagt jag har inte gjort det.

I veckan var vi och hälsade på min farmor. Du har succesivt träffat hela min familj nu.. Jag fick ont i magen när jag passerade min farmors kontor i huset och såg den där tavlan från i somras. Jag och Han hade varit och hälsat på min farmor efter en liten semester vi hade i landet. En av dagarna hade vi suttit alla och målat, och jag bestämde mig för att måla av Honom. Det var alltså en tavla med ett ansiktsporträtt av Killen du hatar och som jag var med efter dig. Du såg nog aldrig den för när jag fick chansen så la jag den längst bak bland alla målade tavlor. Och eftersom jag är en usel konstnär hade du nog ändå aldrig sett att det var han, men jag ville bespara eventuella bråk.

Så såhär är vi idag; Du ligger i sängen och sover, jag går upp tidigare och förmodligen gör frukost till oss båda. När du vaknar ber du mig komma tillbaka till sängen och vi myser. Sen umgås vi hela dagarna utan avbrott med mys och kärlek i överflöd, och ändå så är vi inte tillsammans..

Kan in du klä av dig naken, frågade du.
- Varför då, frågade jag tillbaka.
För att det är så mysigt..

Att känna din nakna kropp emot min, att få ligga i din famn och nudda din varma hy. Att få kyssa dina lena och mjuka läppar. Att få hålla din stora hand.

Jag tröttnar aldrig på att få vara dig nära. Och jag tröttnar inte på att säga eller skriva det heller.

Utåt sett är du nog inte mycket för världen. Jag önskar att mina vänner och min familj, och alla som inte ens känner mig skulle kunna få se vilken underbar människa du är. Fast åh andra sidan önskar jag också att du kunde visa kanske lite mer vilken underbar människa du är. Det betyder inte att det ska du ska vara på mig hela tiden, och vara den kärleksfulla jämt, men bara visa världen vilken fantastiskt kille du är.

Det värsta var när jag bråkade med Henne på krogen, och hon sa "Jag vet hur det känns att bli sårad, och jag vet hur han är, jag föll för honom." Både du och jag vet, att hon inte vet någonting. Men de orden ekade i mitt huvud veckor efter. Det var egentligen ett ideellt bråk, men jag behövde få ur mig det. Jag vet att jag alltid har varit nummer ett. Även om du gjort saker bakom min rygg och lurat mig så har jag varit din och ingen annans. Jag tror nog att det är sant som du sagt, att jag aldrig kommer hitta någon som älskar mig lika mycket som du gör. För det gör du, du älskar mig så förbannat mycket. Det som vi har går inte att fejka, saker du säger till mig och sättet du rör mig på. Det är äkta.

Du tar hand om mig jämt och bryr dig som ingen annan. Det är synd att andra aldrig kommer att få veta hur mycket du gör för mig. Love is like a rumor. Everybody talks about it, but no one truly knows.

När man börja lukta som den man umgås med, betyder det att man fått en gemensam lukt eller har jag bara fått hans?

Min 19årsdag var inte direkt någon höjdardag. Jag minns hur jag låg där i min då snuskiga säng, inte för att den var oren utan för att jag hade vattkopper. Det borde räcka, men jag ska förklara mer.. Det sägs att ju äldre man blir desto farligare är det att få vattkopper. Jag förstår varför, jag var i ett levande helvete under bara de veckorna. Det var ju en perfekt tajming dessutom, julafton, min födelsedag och nyårsafton. På julafton satt jag med en blå diesel tjocktröja, och ett par mjukisbyxor, med gigantiska prickar över hela kroppen och i hela ansiktet. Bredvid mig satt min assnygga syster i en grön satin otrolig festblåsa, och jag kände mig som en kvinnlig version utav Quasimodo.

Jag hade svårt att sova för att det kliade oavbrutet dagar och nätter. Jag låg insmörjd med kylbalsam och knaprade massvis med alvedon. För febern fick jag ju på köpet. Du var min ängel under den tiden. Förstår inte hur tolerant du är med mig ibland. Jag måste sett förtaskig ut, och varit som världens jättebebis. Men endå så var du där med mig, tröstade mig när grät och skrek när det kliade så jag bara ville dö, och låg vaken med mig mitt i natten när jag inte kunde somna om efter att vaknat av att sängen var dyblöt. Du var bästa någonsin då..

Bara några dagar efter julafton min födelsedag, mådde jag bättre men jag kände att jag inte kunde ha kalas och bjuda hema folk för att jag fortfarande kände mig dålig och så hade jag inte haft orken att planera när jag var som värst. Men där låg jag i min snuskiga säng och du bad mig klä på mig, och satte på mig en ögonbindel. Herregud tänkte jag, men jag som älskar överraskningar blev på ganska bra humör då. Vi satte oss i bilen, och körde runt ett tag. Hade ingen aning om vart vi var någonstans. Efter lite bilåk, gång och hissåkande fick jag ta av mig ögonbindeln och du och mina närmaste överraskade mig med tårta och presenter hemma hos min vän. Fick underbara presenter med din var den bästa. Jag fick en akustiskt gitarr och en stämapparat. Jag som nästan dödat dig med mitt hemska övande på min gitar, men jag hade lärt mig. Och en alldeles egen och alldeles ny gitarr var verkligen guld. Det var trots allt, det enda som jag inte kastade från dig..

Vi låg i sängen och höll om varandra. Den var en dag som vilken annan, ingen speciell ändå. Du lekte med din tunga över mina läppar.. Så som du brukar göra. Jag tittade på dig och kände samtidigt hur mycket kärlek som gick igenom varje led i kroppen. I den stunden kände jag mig som världens lyckligaste flicka som låg där med världens bästa pojkvän. Det gör samtidigt ont i varje led i kroppen då jag inser att du kanske inte alls är världens bästa pojkvän. Men i de lägena är du det. När du rör mig ömt, när du kysser mig med dina oerhört lena läppar och när du gnuggar din näsa mot min, då är du världens bästa. När du tar hand om mig. Du tar hand om mig jämt, och jag älskar dig för att du är sån. Det är det värsta, att du är mr. perfect, men ändå kunde du lura mig som du gjorde..

Bara för att jag skrev att det började bli bra..
Så vaknade jag hjärtskärad, och slåendes på dig imorse.
Jag drömde att du gjorde det igen, men den här gången var det annorlunda.
Du gjorde det för att du inte längre var kär i mig.
Hemska dröm..

Dagarna efter min revolt mot dig behövde jag styrka och förändring. Den förkrossade tjejen som kände sig som den minsta i hela världen, behövde något för att starta på en ny kula. Jag visste inte egentligen vad jag skulle ta mig till.. Förutom att jag jag gjorde ALLT, så gjorde jag en sak som man gör i sin tonårstrottsålder. Jag behövde göra något med mig, för att skapa ett minne utan dig. Jag piercade tungan. Jag ringde min vän, och sa följ med mig.. Det var något jag alltid velat ha, och tyckte att det passade bra att göra det då.. Ont fick jag när han stack nålen genom tungan, och blod rann i hela munnen. Ont hade jag i dagar efter, men jag överförde åtminstone smärtan till det fysiska.

Du tycker inte om min tungpiercing, jag tror att det är för att du blir påminnd om tiden vi inte var med varandra. Jag tror att varje gång din tunga stöter emot den lilla kulan av kirurgisk stål, så tänker du på varje gång den lilla kulan stött emot någon annans tunga. Ibland visar du avsky när jag sträcker ut tungan för att lipa åt dig ibland, du suckar när du ser den.. Jag sa till dig att om vi blir tillsammans så tar jag bort den, för din skull.

Igår tog jag bort piercingen.

Är vi tillsammans nu, frågade du.

- Nej, det är vi inte, svarade jag..

Jag kom på mig själv idag. Att det var länge sen som jag tänkte på allt det jobbiga. Jag kom på att jag inte mått dåligt på länge. Jag kom på att jag inte skriver här. Jag kom på att jag inte gråter tills ögonen svider. Jag kom på att jag skrattar, och inte mår dåligt. Sen kom jag på, att jag varit sysselsatt. Nästan hela tiden. Min hjärna har haft fullt upp med att tänka på mitt nya intresse. Jag har ersatt mina hjärnspöken med ett intresse. Det måste vara bra? Eller? Rädd för att det ska tränga igenom så småningom, jag tänker någon gång måste det göra det? Eller så kanske det är ett tecken på bättring? Det är jobbigt att inte veta.. Men vilken skillnad. Jag känner skillnad.

En klump i magen av ett ynka sms

Tack för min nya dator.

Igår fick jag känna på känslan av att förlora dig, bara för en stund men det var bland det värsta jag någonsin varit med dem. Jag satt vid datorn med hörlurarna på, jag spelade vårt spel.. Jag hörde genom lurarna hur du mumlade över att du aldrig skulle visat mig spelet, jag log. Strax innan åtta bad jag dig byta kanal till fyran eftersom idol strax skulle börja, det trodde jag var sista gången jag någonsin skulle få se dig. När jag ställde mig upp och vände mig om från datorn för att se på tv var du inte kvar hemma. Jag ringde till din telefon, det gick signaler men jag fick inget svar. Jag skrev sms, men inge svar, ringde återigen och då var telefonen avstängd. Vi hade pratat om att äta middag från pizzerian och jag antog bara att du gått ut för att hämta maten och att jag inte hört det för hörlurarna när du gått. När det hade gått en halvtimme började jag undra varför du inte var tillbaka, det tar ca 20 min att gå fram och tillbaka, max 30 min! När det hade gått en timme blev jag orolig, jag ringde till pizzerian och frågade om det hade varit en kille där med hans signalement, de kände inte igen det.

När det hade gått en och en halvtimme började få riktigt ont i magen. Tankar som att du blivit rånad, misshandlad eller kidnappad började gå runt i mitt huvud. Jag ringde till dina föräldrar som inte hört något från dig. Ringde till polisen, frågade om det hade hänt något i området och blev lite lugnare när de sa att de inte hade fått någon rapport om det. Två timmar gick.. Då började paniken, förutom att jag redan stått på balkongen i två timmar för att se om du kom längs vägen hade jag ringt till vartenda sjukhus i hela Stockholm för att kolla om de fått in dig. Jag befarade det värsta under tiden. Min hals var torrare än någonsin, och jag irrade runt i lägenheten förvirrad och rädd. Alla jag ringde till, kunde inte hjälpa mig. Samtidigt som det var en lättnad att få veta att du inte låg inne på något sjukhus, blev jag ännu mer orolig över vart du kunde vara. Jag hade inga nycklar heller så jag kunde inte gå ut och leta efter dig. Det är inte likt dig att bara gå ut och försvinna sådär, och därför kändes dessa två timmar som en evighet. Under den här tiden hade min vän hunnit åkt till mig för att hjälpa mig, hon stannade i lägenheten medans jag gick ut och letade efter dig. Det var hemskt att gå och kolla mot buskarna för att se om din kropp kunde ligga där. Mina tårar växlade mellan hysteriskt och snyftande och jag kände mig som världens utlämnade människa. Jag hittade dig inte.

När det hade gått tre timmar, ringde min vän mig från lägenheten och berättadde att du kommit hem. Du var full, och hade varit på en pub och druckit öl. Orsaken till varför du bara försvann och stängde av mobilen var för att du hittat bilderna jag skrev om tidigare..

Detta utlöste vårt hemskaste och största bråk genom hela vår tid. Du rev sönder fyra av mina klädesplagg och slog sönder min dator mot väggen. Men det var inte det värsta. Att ens få känna känslan av att förlora dig var det värsta, den näst värsta var att du nochalerade det och var så jäkla förbannad över bilderna. Att du sen fysiskt och psykiskt gjorde mig illa, mer illa än någonsin var värst. Att det gick så långt att du kastade min telefon in i väggen, och den gick i fyra bitar. Att det gick så långt att jag fick ta din telefon i smyg och springa in och låsa in mig på toaletten för att ringa min pappa för att han behövde hämta mig. Vad gör man efter något sånt här?