tankarkringoss

Jag förbannar de låtarna som river upp gamla sår och rör om i ens goda värld.

Det är som att varje ord rör sig från örats hinna rakt ut i ådrorna och till slut når de även hjärtat.

Jag hatar att fastna i den ensamheten som kommer med de glömda känslor.

Jag hatar omställningen lycka - obehag som infinner sig.

Men tro inte att jag önskar något tillbaka, jag är en egen människa utan dig, och det säger allt.

 

Jag trodde aldrig att dagen skulle komma då jag skulle börja känna det jag gör idag.

Att jag skulle komma till insikt om att jag mår bättre utan dig.

Det är nästintill overkligt. 

För ungefär ett år sen ville jag hellre dö än att leva utan dig. 

Det var precis innan min operation, och jag var sjuk.

Jag drack mig full och tog tabletter, fick åka ambulans till Karolinska,

någonstans bland sirenernas tjut började min resa mot ett lyckligare liv.

Ibland undrar jag om jag försöker skylla mer på min sjukdom för att ta bort bilden av dig som en hemsk person. Egentligen går det inte att förneka eller förenkla.. 

Min vän sa att jag talar om mina erfarenhet på ett starkt vis idag.

Mycket händer på ett år. Jag är inte längre flickan som skulle ta sitt liv för dig.

Inte ens sätta dig före mig. Idag är jag stark, starkare än någonsin. 

Jag vill inte längre må dåligt, och varför ska jag göra det när jag har möjligheten att välja ett liv utan dig?

Vi utsätts för prövningar genom hela livet.

Den här gången är det dags att jag tar det som det
kommer istället för att överanalysera det.

Om det inte blir just som jag vill i den här situationen -

så finns det en anledning till att det inte blir som jag vill.

Jag längtar tills den dagen då jag kan blicka

tillbaka på mitt liv och inse att allt detta var så fel.

Jag vet egentligen inte hur jag någonsin ska förklara vad jag känner för dig. Jag hyser inga kärlekskänslor längre för dig, men av tiden vi har varit vi så har mina ansvarskänslor växt fram och därför har jag svårt för att inte hjälpa dig. Jag tycker synd om dig. Jag vill inte att du ska må dåligt. Lika så om det skulle vara en annan nära. Jag är för snäll, hela mitt hjärta är för snällt. Inte ens unna mig själv min egen lycka kan jag göra, utan att få dåligt samvete. Åh så jag undrar, vad nästa steg för mig är.

Tiden får fort men vi har inte bråttom.

Varför ska man må dåligt över beslut som egentligen

alltid kommer att gå att ändra på?

Denna här klumpen i magen behöver tid och uppmuntran.

Man ska inte må dåligt över att man sätter sig själv främst,

det är för min skull, bara min!