Kärlek till er.
Ni är så fina..
Ni som läser.
Ni är inte många,
men ni är fina som går in här.
Även om jag inte skriver så ofta,
så går ni in och kollar om jag gjort det.
Kärlek till er.
Ni som läser.
Ni är inte många,
men ni är fina som går in här.
Även om jag inte skriver så ofta,
så går ni in och kollar om jag gjort det.
Kärlek till er.
Är det inte meningen?
Att jag alltid vänder mig hit när jag mår dåligt..
Jag önskar att det fanns någon man kunde prata med jämt när det behövdes. Jag vet att mina vänner skulle bry sig och vilja ge mig råd men allting känns som om det aldrig inträffat nu. Det känns bortglömt och att allting är bra nu i andras ögon. Men för mig att det fortfarande långt kvar. Jag är som en inbiten rökare, fast snarare en inbiten hjärtkrossad tjej. Det går dagar då jag mår bra och är lycklig, och vill inget annat än att bara vara med dig. Fast jag måste nog säga att det inte gått en enda dag utan att jag tänker på det som får mig att må dåligt.
I min kropp, i min hjärna, i mina tankar, i mitt hjärta känns det.. Det känns jämt, som ett tomrum som aldrig fylls. Det fattas en stor del hos mig, en del som jag tror aldrig kommer att fyllas. Det smärtar och gör ont, och den eviga frågan jag alltid ställer mig själv är, när ska det sluta göra ont? När du skickade blommor till mig när jag lämnat dig fick jag ett brev med, i det stod det "Det finns ett tomrum i mitt hjärta som bara du kan fylla". Jag trodde detsamma om dig, men jag har insett att det tomrummet som finns hos mig bara kan fyllas med tillit. Lojaliteten är bruten mellan oss, och jag tror aldrig aldrig att DU kommer kunna fylla det tomrummet..
Kommer jag fortsätta må dåligt, och acceptera att det är som det är, och vara glad för det vi ändå har?
Frågan är alltså, kommer jag någonsin kunna nöja mig med det här?
Jag önskar att det fanns någon man kunde prata med jämt när det behövdes. Jag vet att mina vänner skulle bry sig och vilja ge mig råd men allting känns som om det aldrig inträffat nu. Det känns bortglömt och att allting är bra nu i andras ögon. Men för mig att det fortfarande långt kvar. Jag är som en inbiten rökare, fast snarare en inbiten hjärtkrossad tjej. Det går dagar då jag mår bra och är lycklig, och vill inget annat än att bara vara med dig. Fast jag måste nog säga att det inte gått en enda dag utan att jag tänker på det som får mig att må dåligt.
I min kropp, i min hjärna, i mina tankar, i mitt hjärta känns det.. Det känns jämt, som ett tomrum som aldrig fylls. Det fattas en stor del hos mig, en del som jag tror aldrig kommer att fyllas. Det smärtar och gör ont, och den eviga frågan jag alltid ställer mig själv är, när ska det sluta göra ont? När du skickade blommor till mig när jag lämnat dig fick jag ett brev med, i det stod det "Det finns ett tomrum i mitt hjärta som bara du kan fylla". Jag trodde detsamma om dig, men jag har insett att det tomrummet som finns hos mig bara kan fyllas med tillit. Lojaliteten är bruten mellan oss, och jag tror aldrig aldrig att DU kommer kunna fylla det tomrummet..
Kommer jag fortsätta må dåligt, och acceptera att det är som det är, och vara glad för det vi ändå har?
Frågan är alltså, kommer jag någonsin kunna nöja mig med det här?
